Tråden om litteratur
-
Tänkte att jag provar starta en tråd för tips angående litteratur i allmänhet och ljudböcker i synnerhet här också, kör själv med nextory och har just nu El choco i lurarna
-
Måste bara tipsa om ”En man som heter Ove” gillar man filmen kommer man älska boken, har läst den två gånger och lika bra båda gångerna
-
Jag kan tipsa om "Svenska Hackare", uppläst av Tomas Bolme. Det kanske krävs ett visst datorintresse för att tycka det är intressant iofs.Men man får lära sig vad en Skiddie är, samt höra Tomas Bolme säga "Suckysuckyfivedolla". Så på så sätt är det ju ändå kul.
-
@Skiddie said in Tråden om litteratur:
samt höra Tomas Bolme säga "Suckysuckyfivedolla".
Det är en av höjdpunkterna i mitt liv.
-
Snackar man litteratur gör man tjänstefel om man inte rekommenderar böckerna som Haruki Murakami har skrivit - och de svenska översättningarna är också mycket mycket bra. Först tål det att sägas att inte alla böcker är skönlitterära, flera är snarare dokumentära. Bland de skönlitterära vill jag dock speciellt nämna Kafka på stranden som är en beskrivning av en ung mans sökande efter en plats i tillvaron, parallellt med en del halvmytiska handlingar. Efter mörkrets inbrott handlar om en tät natt i lite sämre kvarter i Tokyo. Kort och intensiv.Fågeln som vrider upp världen är även den halvvägs bebodd i den japanska mytiska världen men tar också upp krigsförbrytelser i Manchuriet, en del av krigen kring andra världskriget som man sällan hör mycket om i vår del av världen.
-
I går när jag var ute och cyklade fick jag en ny melodi i skallen. Jag försökte göra ord till den också. Det blev riktigt bra. Kanske man borde försöka få det utgivet. Ibland tycker jag att det jag komponerar är lika bra som allt annat man hör. Men då finns det ju egentligen inte anledning att visa fram det. En sak måste ju vara bättre än allt annat annars kan man ju lika väl låta bli att komponera bitar. Jag kallade min nya komposition för Horig Tango.HORIG TANGOavDragspelarenKarl E. AnderssonSwedenDen kommer nog aldrig ut med ett sådant namn. Men så heter den och så kommer den alltid att heta, svensktopp eller inte svensktopp.Tango är jag vansinnigt förtjust i. Men det ska vara i argentinsk stil. Inte Gada eller tysk tango. Dom är alltför kalla i tonerna. Och drösiga. Argentinarna spelar snabb tango med bandeneonen flåsande i bakgrunden. Bandeneon skulle jag vilja spela.Det finns ett omspel på refrängen men det har jag inte hittat på ord till än. Orden tar mycket längre tid än musiken som kommer direkt. Jag tycker att samma människa ska göra både text och musik annars drar det åt två håll och blir ojämnt.
-
@Sirengatto said in Tråden om litteratur:
I går när jag var ute och cyklade fick jag en ny melodi i skallen. Jag försökte göra ord till den också. Det blev riktigt bra. Kanske man borde försöka få det utgivet. Ibland tycker jag att det jag komponerar är lika bra som allt annat man hör. Men då finns det ju egentligen inte anledning att visa fram det. En sak måste ju vara bättre än allt annat annars kan man ju lika väl låta bli att komponera bitar. Jag kallade min nya komposition för Horig Tango.HORIG TANGOavDragspelarenKarl E. AnderssonSwedenDen kommer nog aldrig ut med ett sådant namn. Men så heter den och så kommer den alltid att heta, svensktopp eller inte svensktopp.Tango är jag vansinnigt förtjust i. Men det ska vara i argentinsk stil. Inte Gada eller tysk tango. Dom är alltför kalla i tonerna. Och drösiga. Argentinarna spelar snabb tango med bandeneonen flåsande i bakgrunden. Bandeneon skulle jag vilja spela.Det finns ett omspel på refrängen men det har jag inte hittat på ord till än. Orden tar mycket längre tid än musiken som kommer direkt. Jag tycker att samma människa ska göra både text och musik annars drar det åt två håll och blir ojämnt.
Jag vill höra den
-
-
Genomläst. Välskriven spionroman som flyter fram i ett lugnt, skönt och jämnt tempo
-
Om jag inte tipsat om den förut så gör jag det nu.The White tiger.Ett mästerverk som nu också är filmatiserad ser jag. Videotips också alltså.
-
För många är det nog ganska ovidkommande, det här med förstameningar eller inledningar av romaner. Personligen kan jag bli mindre välvilligt inställd till en roman om inte anslaget är inbjudande. De där ordkombinationerna som lockar, gäckar och väcker nyfikenhet hos mig som läsare.Det finns många olika sorters öppningar på romaner. Inom spänningslitteraturen är det tämligen vanligt med ett brott eller ett hopp rakt in i handlingen, så kallad in media res. Jag tycker att det är ett ganska billigt berättartekniskt grepp. Visserligen effektivt, men anmärkningsvärt ofta tämligen slött och utan fingertoppskänsla. Fast jag inser också att jag möjligtvis inte är den typiska läsaren. Språk och formuleringar värdesätter jag över handling och intrig. I bästa fall kombineras dem väl. Oftast inte.De bästa inledande meningarna är i min mening de som man inte till fullo förstår briljansen av förrän romanen är utläst. Där själva innehållet frambringar underliggande nyanser till vad som framstår som anspråkslösa förstaord. Gärna genom att subtilt antyda det huvudsakliga temat i romanen. Så som exempelvis telefonsamtalet i inledningen av Paul Austers Stad av glas och betydelsen av slumpen och identitetsmotivet som berättartekniskt grepp. Eller Carlssons berömda ankomst i Hemsöborna.Har ni några favoritinledningar?
-
Thomas Pynchons privatdetektivpastisch, Inneboende brist, inleds så som man på många sätt kan förvänta sig, men väcker även vår nyfikenhet utifrån detaljerna som ges (och inte ges). Att det just är en t-shirt med Country Joe the Fish är ingen slump, då de kanske är mest kända för sina protester med Vietnamkriget. Hennes byte av klädstil signalerar också ett av romanens centralateman, slutet på en era och övergången till en annan. Diskrepansen mellan verklighet och fantasi är också ständigt närvarande i Pynchons verk (”Tror visst han hallucinerar”).
-
H.P. Lovecraft inledde vanligtvis på samma sätt. Med en varning om att följa berättarjagets väg eller att forska djupare i det som skola förtäljas, men att berättarjaget ser det som sin plikt att återge sin historia.Det är effektiva öppningar som vaggar in läsaren i berättelsen. Dessvärre hade Lovecraft allvarliga bekymmer att leva upp till sina inledningar.Jag skrev en gång en kort pastisch på Lovecraft.Beträffande mig själv och omständigheterna under vilka jag skriver - är jag rädd att det är ett tämligen oviktigt ämne då min avsikt är att, likt många före mig, starkt avråda andra att följa den väg jag har följt. Det är helt och hållet mot min vilja som jag förtäljer min historia då jag för ingen själ tidigare berättat händelsen som ligger bakom mitt förfall - och jag är desto mer tveksam då min varning kanske kommer att vara förgäves. Det går inte att undvika tvivel inför de verkliga fakta som jag ska avslöja; men skulle jag dölja det som förefaller osannolikt och otroligt hade det inte funnits något kvar att säga.Biblioteket var stängt, lamporna släckta, nödutgångsskyltarna kastade ett spöklikt grönaktigt sken över lokalerna. Utanför låg gatan tyst och tom med undantag för katternas nervösa jämrande. Jag visste vad jag sökte, jag hade hört och sett det sedan lång tid tillbaka; gömt bakom gamla tidskrifter, i viskningar från sjömän på den luggslitna gamla vedkajen i hamnen, i slarvigt hoprafsade rader i vettvillingars dagböcker; historier om någon illavarslande fara vars namn tycktes för skräckinjagande för att yppas.Med det gröna skenet som enda ledljus, likt en sällsam fyr, navigerade jag mig fram längs de vassa klippblock som bokhyllorna utgjorde. I ett avskiljt, vanligtvis avstängt, hörn av faciliteterna skymtade jag slutligen den bok - vars blotta existens fyllde mig med vånda - som utgjorde avsikten till mitt nattliga besök. Jag lyfta sakta upp den och blåste bort den ansamling damm som låg som ett skyddande lager mellan boken och omvärlden, granskade dess läderinbundna pärmar, läste tyst för mig själv bokens titel - som jag häri av skyddsåtgärd inte kommer att nämna.Då hörde jag ett isande läte, olikt något annat jag tidigare hört. Ett fasansfullt primalt läte, omöjligen tillhörande någon jordiskt varelse. Jag vände mig om för att finna att tid och rum tycktes skifta, jag fattade i ett plötsligt anfall av yrsel tag i bokhyllan, som då välte över mig. När jag återfick medvetandet hörde jag ett vattnigt släpande ljud och såg en vanställd skugggestalt röra sig genom lokalen. När den passerat en bit bort, lirkade jag loss min fot som låg fastklämd och reste mig så tyst jag någonsin kunde; på haltande steg skyndade jag mig mot utgången. Då vände sig varelsen om och störtade efter mig och utstötte åter sitt nervplågande skri. Jag fumlade med låset till ytterdörren och skymtade i ögonvrån hur varelsen kom allt närmare. Jag blundade, kände dess närvaro, hörde hur mina ansträngda hjärtslag överröstades av varelsens hesa, flåsande andetag som kändes våta och kyliga mot min nacke. Dörren gick upp.Jag undkom. Men till vilken nytta? Mitt sinne är plågat, driven till vansinne; jag undviker alla sociala sammanhang; tvingas till att leva i en ständigt upplyst bostad. Om kvällarna, då mörkret lagt sig utanför, tycker jag mig ofta i fönstren, som blir som speglar, hastigt skymta den vedervärdiga och demoniska varelse jag den ödesdigra natten mötte i biblioteket. Om nätterna, när jag kämpar mot min sömnlöshet, hör jag, likt ett monotont och blodisande bakgrundsljud, varelsens ohyggliga läte - "Schlukinugg-toth! Schlukinugg-toth!"
(Ett poäng till scoreboarden i Tävlingstråden om man känner igen platsen.)
-
I sin debutroman Systemets sopkvast inleder David Foster Wallace med fötter, på bästa Quentin Tarantino-manér (visserligen ett halvt decennium innan Tarantino).De flesta riktigt snygga tjejer har riktigt fula fötter, och Leonore upptäcker plötsligt att det gäller också Mindy Metalman.
-
Det finns också de som kanske inte har överväldigande förstameningar men som skriver fantastiska inledande scener. Så som exempelvis Bonaseras vädjan i inledningen av Mario Puzos Gudfadern, eller den i en trafikstockning stillastående taxin i Haruki Murakamis (som@blackcoffeeså förträffligt nämner mer ingående här ovan) mastodontverk 1Q84, eller den upplösta pappersbiten i Olga Tokarczuks väldiga Jakobsböckerna.Don DeLillo skriver alltid enastående första kapitel, som kan läsas som miniatyrhistorier (vilket de i vissa fall också är). Studenternas ankomst inför terminsstarten med alla sina prylar i den konsumtionskritiska Vitt brus, flygplansscenen i den ruggiga Spelarna (förutspådde han 9/11 redan 1977?). Fast mest imponerande av alla är ändå baseballscenen i Underjord, som till och med getts ut i bokform som en enskild novell.
-
We were somewhere around Barstow on the edge of the desert when the drugs began to take hold.
-
@Bobo said in Tråden om litteratur:
We were somewhere around Barstow on the edge of the desert when the drugs began to take hold.
Jag ville inte nämna den, för att — förhoppningsvis —lämna plats för dig
-
Kulan hade gått in i buken, är en annan klassiker från alla Jan Guillous böcker.
-
ABANDON ALL HOPE YE WHO ENTER here is scrawled in blood red lettering on the side of the Chemical Bank near the corner of Eleventh and First and is in print large enough to be seen from the backseat of the cab as it lurches forward in the traffic leaving Wall Street and just as Timothy Price notices the words a bus pulls up, the advertisement for Les Miserables on its side blocking his view, but Price who is with Pierce Pierce and twenty-six doesn’t seem to care because he tells the driver he will give him five dollars to turn up the radio, “Be My Baby” on WYNN, and the driver, black, not American, does so.
-
@Bobo said in Tråden om litteratur:
Kulan hade gått in i buken, är en annan klassiker från alla Jan Guillous böcker.
Han låg på magen. För förbipasserande kunde han misstas för vilken trött man som helst. Men för Carl Gustav Gilbert Hamiltons tränade öga var det uppenbart att mannen hade bragts om livet av en helmantlad 9 mm projektil som hade genomborrat hans kranium. Döden hade kommit ögonblickligen.
